daggen ligger på gräset, solen har änu inte gått upp. det är tidigt, väldigt tidigt, och väckarklockan ringer, högt. då var det dags att gå upp, resan till ön var nära. krim krash svish kabom och där satt vi i bilen, hela familjen inkulsive hunden. jag somnade som en stock i bilen och det tog inte lång tid innan vi var framme vid färgeläget. hopp ut ur bilen och in under tak. färjan i detta läget fungerade alldeles utmärkt som ett paraply. det ösregnade nämligen. blöta var vi, men vi visste att kaffet stod färdigt på plattan och det nybakade brödet låg framme, färdigskuret. jag älskar att komma till uppdukat bord. att inte behöva tänka på något utan få allt serverat, det är lyx det! min farmor är bäst, och min farfar likaså. färgan slog mot vågorna och ett tag trodde jag nästan att jag skulle kräkas, men resan gick fort och vi var framme på ön. inte vilket ö som helst, utan min hem-ö Åstol.